I min familj är vi ganska sparsamma med komplimanger, åtminstone oss syskon emellan. Risken är stor att man drabbas av övermod, blir obotligt egenkär och allmänt jobbig att tas med om man komplimeras för ofta. Detta innebär att vi, de få gånger vi känner oss tvugna att utdela en komplimang, gör det på diverse olika sätt som indikerar att vi inte alls menar vad vi säger. Trots att vi såklart gör det.. 

Idag uppfanns dock en ny komplimang-variant. Min lillasyster ville nämligen att jag skulle hjälpa henne med en skoluppgift. Men det visade sig sen att hon hade tänkt att jag skulle skriva den från scratch åt henne. Detta vägrade jag såklart och krävde istället att hon skulle börja själv. 

Resultatet blev en rosenrasande och emormt frustrerad pre-tonåring. Hon öste skällsord över mig, kallade mig präktig (och en del andra ord som hon inte ens visste hur de skulle användas) och avsultade med att surt skrika "och bara för att du är överbegåvad så behöver inte jag vara det!".

Det gjorde min dag.