Are we famous now?
Less than nothing.
Sofie: Fan va avundsjuk jag blir.
Jag: Äh, DU ska väl inte säga något? Du har ju pojkvän.
Sofie: Du, jag har Johan Wrang.
Jasså, jag trodde att Malmskillnadsgatan var bättre för sånt?
Ni vet när man ser nån som man känner igen på stan och hoppas innerligt att personen i fråga inte ska känna igen en? Jag hade ett sånt ögonblick nyligen på Drottninggatan och blev dessvärre igenkänd, trots att jag hade en stor luva över huvudet och försökte se ut som att jag inte lagt märke till personen i fråga. Men jag ska inte klaga; gick ifrån samtalet med ett jätteflabb instängt nånstans i magtrakten.
Hur som helst, här kommer våran konversation;
- Men Sandra! Tyckte väl att jag såg dig där under luvan!
- Hejsan, hur är det?
- Det är fint, själv?
- Jo, bara bra! Vad gör du nu då?
- Jaadu, jag går på gatan här bara. (Hon fattade alltså inte att jag menade vad hennes sysseksättning var). Vad gör du själv?
- Jo, jag jobbar jag med.
- Jasså, vad trevligt!
En svart flippflopp, två svarta flippflopp
Hur går det på jobbet?
Utläses med en indisk brytning;
- I'ma sooo tired right now!
- Ooh, wanna meet my friend coffe?
- Noh, me no like him. Smells bad, taste like armpit-sweat and looka no good either.
När jag och Erica inte underhåller oss med att föra våra dialoger på indisk engelska så koreograferar vi det som snart kommer att presernteras som A-Com dansen. Rumpskak, klassiska discomoves samt ett antal steg inspirerade av våra dagliga sysslor på kontoret kommer att kunna avnjutas tillsammans med en svängig och välkänd dansfilms-låt. Se fram emot det.
Gigi D'Agostino håller fortfarande. Eller?
- Ja, eller hur? Det är ju bara ett hål i väggen.
Var ute igår med Filip, Peter och Henri då Jenny (aka Toffel) bestämt sig för att åka till "pojken på taket" istället för att gå ut efter föret. På vägen in till stan underhöll Henri med berättelse om hur man bäst åker nercabbat till stockholm från båstad (bar överkropp, uppvikta shorts och, "som en van cab-förare", en vit sjal om halsen för att inte bli förkyld) och om hur man då riskerar att bli raggad på av män i omkörande bilar. Mycket lustigt.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi "gjorde vår egen fest" trots tveksamt musikval. Jag hade kameran med.
-Jaha ookej. Kan jag få prata med din.. eh.. ko?
- Sandra!
- Hejsan! Jag ringer från Telia och vill prata...
- Ah, men vet du? Jag, jag är kräfta och mamma är skorpinjon och eric är lejon och pappa, han är KO!
(Asgarv både från middagsbordet och i telefonen)
- Neeeej, jag menar tjur! Tjur menar jag!
(Ännu mer skratt)
- Eller neeej, oxe menade jag ju!
Att jag kommer ihåg det här är inte bara för att pappa efter det blev kallad kossa ett bra tag framöver, jag tycke att det var sjukt pinsamt också.