Ni vet när man ser nån som man känner igen på stan och hoppas innerligt att personen i fråga inte ska känna igen en? Jag hade ett sånt ögonblick nyligen på Drottninggatan och blev dessvärre igenkänd, trots att jag hade en stor luva över huvudet och försökte se ut som att jag inte lagt märke till personen i fråga. Men jag ska inte klaga; gick ifrån samtalet med ett jätteflabb instängt nånstans i magtrakten.

Hur som helst, här kommer våran konversation;
- Men Sandra! Tyckte väl att jag såg dig där under luvan!
- Hejsan, hur är det?
- Det är fint, själv?
- Jo, bara bra! Vad gör du nu då?
- Jaadu, jag går på gatan här bara. (Hon fattade alltså inte att jag menade vad hennes sysseksättning var). Vad gör du själv?
- Jo, jag jobbar jag med.
- Jasså, vad trevligt!