klätterverket/tortyrkammaren


Har precis varit på klätterverket med projektgruppen. I undersökande syfte. Jag har kommit fram till följande:

1. Sporten är konstig. I synnerhet när det gäller skorna. Jonathan tvingade på mig skor som kändes 4 nummer för små och frågade "Är tårna böjda? Kan du gå i dem?". Jag nickade med ett plågat ansiktsuttryck och svarade "Knappt" på den andra frågan. 

Jag hoppades såklart på ett par större men han utropade "Perfekt!" och det var det. Helt plötsligt inser jag att det finns en kategori killar som vet hur 20 centimetersklackar känns efter en helkväll.

2.  Klättring är sjukt snyggt, men bara om man är bra på det (annars är det bara fult). Jonathan dansar runt på väggen som om gravitationen glömt att han fanns. Resten av oss kände av gravitationen. Ganska mycket.

3. Jag har ingen hud kvar på handflatorna. Inte heller naglarna överlevde äventyret. Sporten är inte till för whiny bitches ;)

4. Jag ska förmodligen börja klättra. Om jag kan komma över det faktum att det knappast finns en plats på jorden som luktar mer fotsvett... 


   

Man kan ju tycka att det är en himla massa grepp där att hoppa runt på där, men tydligen måste man välja färg och det gjorde det hela lite svårare. Himla glädjedödare.





Och segern i dancing in ugly slippers går till..


Noshörningarna, eller vad det nu kan tänkas vara får något.



Mästerverken kommer från Jennys härliga födelsedagsgathering i fredags där värdparet alltså bar tofflor. Detta till trots var stämningen på topp, läs parypartparty. Under tillställningens gång drogs gamla minnen om kycklingfiléer upp, det åts fantastisk mat och jag och Clara körde permiären av vårat helt nya partytrick. Men det va bara Jenny som fick ta del av den showen...








Att facerapea sin chef...


...kan tyckas vara en dålig idé. Men jag upphör aldrig att förvånas över mitt mod.