Pappa är, som för er trogna läsare redan känt, lite virrig och inte alltid jättebra på att få fram det han menar. Det har han fått från mig. Här kommer ett par fina jag gjort, som jag är stolt över.

Försöker småprata med min brorsas kompis, vars familj jag kände breifly genom gymnastiken.
- Men är du äldre än din lillasyster?
- Ja.

Försöker efter en fest dra ihop efterfest/pyamasparty hos mig;
- Men Broströööm följ med nu, du får låna en pyamas och så käkar vi en massa glass!
- Vadå, är du säker på att du har glass hemma?
- Jara! Jag har alltid massor av glass i kylen.

Brorn min och jag disskuterar matteböcker och jag försöker beskriva hur min mattebok såg ut;
- Hmm, jamen den var fyrkantig... och... eeehm..
- Jaha! Var den fyrkantig?! Då hade vi samma!
- Åh coolt! Visst suger den?
- Är du dum eller?

Jag och Jenny ligger i en säng ute på landet och planerar hur vi ska ta oss hem och vidare till Öland de kommande dagarna. Mina tankar drar iväg och jag börjar spekulera i huruvida jag behöver gräva fram en madrass när vi ska sova en natt hemma hos mig. Kommer att tänka på min stora pälsklädda sittkudde och säger efter en lång tids tystnad;
- Jenny! Du kan få sova på min muff!
Erbjudandet följs av tysnad och därefter ett asflabb. När jag fattat vad jag sagt och kan andas igen försöker jag förtydliga mitt uttalande och säger:
- Neeeeej! Haaaha! Nej, jag menar inte så! Jag menar, du vet, den där svarta, håriga!
Det gjorde inte saken bättre.