Då det ändå blivit något av mitt signum att publicera värdelösa inlägg, så kommer nu ännu ett. Det kommer att handla om tamagotchis.

Min lillastyster har nämligen nu införskaffat sin tredje. Det är inte för att hennes två tidigare gått sönder, utan för att man numera kan få dom små "husdjuren" att umgås med varandra. Det är till och med så att dom mår dåligt om dom inte får träffa sina kamrater. Smart.

Facinerad är jag över att detta i princip är den enda skillnaden från "min tids" tamagotchis. Samma dassiga  skärm och störande piiiip när djuren kissat/behöver mat/vill leka. Frågan är vad man såg hos dom där? Åtskilliga gånger blev jag som 10 åring väckt mitt i natten av mitt "ägg" som för övrigt var en katt (det stog så i bruksanvisningen iaf, men ärligt talat så syntes det ingen skillnad på den och brorsans dinousarie). Dessutom var de förmodligen lärarnas största mardröm.

Nä, bättre blev det när Furbiesarna kom! Dom var lurviga och söta. Jag hade två, en stor och en liten. Men trots att de skrattade förläget när de råkade rapa och att de kunde leka både kurragömma och följa john, så var de ju inte sådär jätteroliga. Bägge mina gick tragiska öden till mötes. Den stora, som hade stort lurvigt hår, blev utspökad till hårdrockare och fick piercingar överallt. Den lilla rosa blev "förkyld" och nös bara så fort man "väckte" den. Henne "dissekerade" jag till förmån för mitt tekniska kunnande.

Skaffa hund istället. Mycket bättre!