Du är 5 år, står i en butik, drar i rockärmen på mannen brevid dig, gnäller "Paaappa!" men upptäcker i samma stund, till din fasa, att mannen i fråga inte alls är din pappa, utan istället en vilt främmande person. Jag kommer ihåg det som igår! Pinsamt och läskigt.

Tyvärr har jag inte på något sätt slutat ta fel på personer bara för att jag blivit äldre. För ett par veckor sen var jag i farten igen, den här gången i skolans matsal. Personen framför mig (som jag trodde var Jenny) stog och pillade ut dom svarta oliverna från olivblandningen, vilket jag tyckte tog alldeles för lång tid, så jag vrålar "men faan?! jag kan äta dina gröna!". Dessvärre var det inte Jenny utan en stackars etta. Hon måste trott att jag var helt galen. Till råga på allt tappar jag för det mesta förmågan att säga något passande i sånna situationer. Så istället för att förklara mej med dett "förlåt, jag trodde att du var någon annan" så kastar jag ur mig något i stil men "oliver... ja! dom är goda.", vänder och går därifrån.

Jag har en teori om att detta är ett släktdrag. Mormor gjorde nämligen en klassiker på en fullproppad tunnelbana då hon och morfar var nygifta. I tron om att morfar stod precis bakom henne så sträckte hon bak handen och höll hand med honom tills dess tunnelbanan stannade tre stationer innan de skulle av. Då hör hon en man säga "Det här var väldigt trevligt lilla gumman, men nu får du släppa för här ska jag av!".

Varför jag skriver det här är för att jag lyckades igen idag, iofs relativt light. Var på väg hem från bussen när jag ser farmors bil och börjar vinka som en dåre. Bilen saktade in och jag såg ganska fort att det inte alls var farmor, det var en kille. Då var det ju tyvärr lite för sent. Ett antal valmöjligheter snurrade i mitt huvud; jag kunde kutat gärnet åt ett annat håll, låtsats att jag vinkat åt någon annan (kom dock fram till att det nog inte skulle verka så troligt eftersom gatan var öde), spelat efterbliven, se ut som att det aldrig hänt osv. Ungefär samtidigt som jag hade tänkt igenom mina alternativ så stannade bilen och jag hörde mig själv säga "Hej! Vet du var Edsviksvägen ligger?" (BRAAA). Nu stog jag ju iofs på precis den vägen så helt perfekt var det inte, men jag var ändå rätt nöjd med den räddningen.

Men egentligen. Allt vore så mycket lättare om man bara kunde lära sig frasen "Oj förlåt, jag trodde du var ngn annan!"

Gonatt!