Har precis varit på mysig födelsedagsmiddag med hela släkten Schönberg (min extrafamilj). Allt var toppen, vi sjöng födelsedagssången för Jenny och Micke, åt en massa god mat och hade trevligt, tills det blev dags att gå.

Inom loppet av 3 minuter sa jag "Då får jag lycka dig önska till!" till Clara som ska ut och resa, samt kräppte in fransarna på halsduken i dragkedjan på stövlarna. Detta resulterade i att jag fick hoppa runt på ett ben med det andra utsträckt i midhjehöjd tills jag lyckades knäppa loss mig själv. Vid det laget var jag så förlägen att jag inte vågade säga något mer. Jag gick utan ett enda ord till.