Fy fan va vi är bra. Studenten var en upplevelse med många oväntade känslor inblandade. Innan själva utspringet (typ under champagnefrukosten, fotograferingen, lunchen och avskedscermonin) bafann vi oss i någon slags emotionell bergodalbana. I ena stunden med ett fånigt leende på läpparna och i nästa gråtandes. Ibland gråtandes med ett fånigt leende.

När ordförande för föredetting föreningen fastslog att vi, så fort vi passerat portarna, tillhörde deras gäng började jag storböla. Samma sak när Alice med crew sjöng och när lärarna framförde sin egen version av Hotel California.

Efter utspringet försökte jag förgäves komma ur mitt chocktillstånd, men det gav inte med sig förrän vi kommit på flaket och hällt ut dom första 10 flaken på varandra. När det sen började rulla och man fått ytterligare några öl/ciderduschar var jag lyckligare än någonsin =P Underbar musik dessutom! Tack Michelle :)

Det första mamma sa när hon såg mig efter flaket var "Men uuuusch! Spring och göm dig." Så jag duschade och försökte sminka mig. Det är fan inte lätt i det tillståndet.

Efter mottagningen åkte jag till Jenny där såklart Clara, Martin, Wrang och Gustav var. De två sistnämda framförde pojk- och dansbandslåtar a capella. Mycket mysigt. Sen var det Marcus trädgård och Haganders pool. 

Underbar kväll, sjuk dag. Inte riktigt gått in än.